Det är så typiskt mig... jag säger en massa sen händer
inget. Det blir liksom aldrig av. Jag behöver någon som
tar mig i kragen åt mig.
Iaf den 25 april ska man ner till skåne igen... på återträff
eller vad man ska kalla det... års dagen på vår ängels
bortgång... inte kul alls... alla olika känslor dyker liksom
upp igen och man blir helt gråtfärdig... jag orkar inte.
Jag är ostabil som det är.
Jag som verkligen har kämpat att hålla
alla känslor långt ifrån en. Jag har lyckats. Jag bryr
mig inte. Jag känner inget medlidande, vet ej vad
sympati betyder. Jag är stolt att jag äntligen har slutat
fälla en massa tårar. Jag är glad jag äntligen kan stänga
av alla känslor. Jag är glad och tacksam. Fri från en
massa smärta.
Den här muren som man har byggt upp. Hög, stark,
kan inte gå i bitar. Jag bryr mig inte. Förstår ni.
Så hur i helvete kan min mur så enkelt rivas ner ?
Efter allt som har hänt har den ändå hållt sig kvar.
Hur ? Nej. Mitt hjärta får ej slå. Mina ögon får ej fälla
fler tårar. Om det så ska betyda jag ska slita ut
dom.
Jag kommer ihåg än idag när jag fick veta vår ängel
lämnade oss... Alla tankar kom upp. Våra samtal, första
gången vi träffades. Sista gången vi träffades... Allt kändes
så surrealistiskt. Tårarna bara föll utom någon som helst
kontroll... Jag bara skrek vad fan... jag fattar inte... va ?
nej.... jag fattar än idag inte... jag blir så förbannad...
Och det är inte förens efter många, många månader
som man känner sig helt slut... alla känslor tar över
en nu... jag är inget kontrollfreak. Mer än över mig
själv. Jag gillar inte att tappa kontrollen över mig
själv. Släpp taget och du kanske flyger eller så faller du.
Nej jag gillar att stå med bägge fötterna på jorden...
Så snälla...
Sen när en gammal "flamma" hör av sig mitt i allt...
Han kommer när man är som mest sårbar och öppen !
Varför... han sårade mig kraftigt mycket och jag är rädd
att han ska såra mig igen... så jag vill inte ta några risker.
Men jag märkte han var nere och jag kunde bara inte låta
bli att svara tillbaka... och (jag vet) även fast det bara är
ord så fick det mig att le... jag vet det. Det är skilnad mellan
att veta och inte... det tar mindre på en... inget nytt, jag lär
mig...
" Då får jag hänga med dig ditt nästa gång babe.
Ska sova nu hörs i morgon kyssar på dig hjärtat
du är min bara min. "
inget. Det blir liksom aldrig av. Jag behöver någon som
tar mig i kragen åt mig.
Iaf den 25 april ska man ner till skåne igen... på återträff
eller vad man ska kalla det... års dagen på vår ängels
bortgång... inte kul alls... alla olika känslor dyker liksom
upp igen och man blir helt gråtfärdig... jag orkar inte.
Jag är ostabil som det är.
Jag som verkligen har kämpat att hålla
alla känslor långt ifrån en. Jag har lyckats. Jag bryr
mig inte. Jag känner inget medlidande, vet ej vad
sympati betyder. Jag är stolt att jag äntligen har slutat
fälla en massa tårar. Jag är glad jag äntligen kan stänga
av alla känslor. Jag är glad och tacksam. Fri från en
massa smärta.
Den här muren som man har byggt upp. Hög, stark,
kan inte gå i bitar. Jag bryr mig inte. Förstår ni.
Så hur i helvete kan min mur så enkelt rivas ner ?
Efter allt som har hänt har den ändå hållt sig kvar.
Hur ? Nej. Mitt hjärta får ej slå. Mina ögon får ej fälla
fler tårar. Om det så ska betyda jag ska slita ut
dom.
Jag kommer ihåg än idag när jag fick veta vår ängel
lämnade oss... Alla tankar kom upp. Våra samtal, första
gången vi träffades. Sista gången vi träffades... Allt kändes
så surrealistiskt. Tårarna bara föll utom någon som helst
kontroll... Jag bara skrek vad fan... jag fattar inte... va ?
nej.... jag fattar än idag inte... jag blir så förbannad...
Och det är inte förens efter många, många månader
som man känner sig helt slut... alla känslor tar över
en nu... jag är inget kontrollfreak. Mer än över mig
själv. Jag gillar inte att tappa kontrollen över mig
själv. Släpp taget och du kanske flyger eller så faller du.
Nej jag gillar att stå med bägge fötterna på jorden...
Så snälla...
Sen när en gammal "flamma" hör av sig mitt i allt...
Han kommer när man är som mest sårbar och öppen !
Varför... han sårade mig kraftigt mycket och jag är rädd
att han ska såra mig igen... så jag vill inte ta några risker.
Men jag märkte han var nere och jag kunde bara inte låta
bli att svara tillbaka... och (jag vet) även fast det bara är
ord så fick det mig att le... jag vet det. Det är skilnad mellan
att veta och inte... det tar mindre på en... inget nytt, jag lär
mig...
" Då får jag hänga med dig ditt nästa gång babe.
Ska sova nu hörs i morgon kyssar på dig hjärtat
du är min bara min. "
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar