En dag i verkliga livet.

Hej !

Idag har jag inte alls varit hemma vilket har varit
fantastiskt underbart... man känner liksom man lever...
ser omvärlden ! Men oj det finns andra människor där
ute, men oj dom har ett liv också.

Som sagt har jag varit på en utbildning. Alla var
riktigt trevliga. Dom yngsta var 17 och den äldsta
var hm 26 år tror jag... så det var en väldigt blandning.
En utbildning som försäljare. Ett jobb som strävar
mot alla mina regler. Dagligt jobb där du tar kontakt
med människor, ska våga ta för sig, vara social, tro
på sig själv och framför allt se folk i ögonen. Det här
blir min största utmaning. Om jag inte klarar av det
här så ska jag fanta med bli förtidspensionär. För då
är jag så jävla usel och suger på verkligen allt att jag
inte kan jobba, nånsin med något alls där jag har
människor runt omkring mig.

En sak som var lite dåligt eller två som jag har riktig
ångest över är, alla var super trevliga och så. Under vår
sista så kallad övning så fick jag hjärnstop eller ramfeber
som mamma sa... jag fick sån panik att jag bara vad fan
håller jag på med ? Vad gör jag här ? Eeeh.... höll på att
börja gråta för jag var så jävla frustrerad.. hon som höll
i det, vår utbildnings lärare bara kom upp till mig och sa :
andas, lugn... fråga honom hur mycket han tycker ett
abonnemang ska kosta och så vidare. Han kommer säga
ja. Efter det så gick det lite bättre. Alla gav såna otroligt
fina feedbacks. Jag blev helt generad och tyckte inte alls
jag var duktig på nånting. Ja, efter det så var då han killen
som skulle "låtsas" sälja till någon kund så var det alla andras
tur och ge honom lite feedback. Alla sa något bra liksom, utan
jag ! Jag satt där helt, min hjärna hade dött. Jag skojar inte.
Och jag såg hur besviken han blev... vilket fick mig att känna
ännu uslare och sån dålig människa jag är.

Under hela dagen hade han lett och tittat på mig eller
försökt få ögonkontakt och var liksom nära mig. Jag
väntade till mot slutet att sälja för jag kände att jag inte
var redo men ville inte heller vara den som var sist ut.
Hon utbildningsläraren frågade vem som ville vara då
"kunden" och han räckte upp handen direkt. Han hade
väntat på min tur, kändes det som iaf. Och han sa jätte
snälla saker om hur duktig jag var och så, tillslut... jag
kom inte på en enda sak som jag kunde säga efter hans
"föreställning." Fy fan vad dum jag känner mig nu. Han
var inget annat än söt och trevlig och visade liksom, ja men
hallå ? Vem är du... ^^ nä men... efter vi hade slutat så blev
han helt off...

Nu kommer jag upprepa mig känner jag... men jag måste
få ur mig det här. Helst av allt vill jag bara ringa han och
säga förlåt ! Du var så jävla bäst ikväll. (Men aa, korkad
är synonym till mig.) Han var så jävla otroligt söt, jag
fastnar för fina leenden, folk som får mig att skratta,
folk som ser mig i huvudtaget... och vad gör jag ? Jo,
jag vänder mig bort. Jag vill inte ha nånting med dig
att göra. Det är just det intrycket jag sänder ut. Det
har många påpekat med... jag vet inte om det beror
på min sociala fobi eller om jag har satt upp någon
slags försvarsmekanism. Jag är rädd för att någon
ska komma för nära. Du kan stå utan för min dörr
min längre in kommer du fan inte.

Jag känner mig så satans förbannat jävla dum och
elak ! Jag vill bara slå mig själv just nu. Get a grip.
Jag vågar aldrig ta det där steget att säga hej ! Kan
bero på alla failed förhållande man har kommit från
med. Både blivit fysiskt och psykiskt misshandlad men
det är ju en annan historia... vill inte säga "åååh tyck
synd om mig !" Men att där faktiskt finns en djupare
anledning som jag har blivit som jag har blivit. Men
den historien kan man liksom inte heller dra upp första
gången man träffas. "Hej ! Jag är störd pågrund av att
alla mina förhållande som jag har kommit ifrån har varit
totalt misslyckade ! Både blivit nedtryckt och fått höra
hur värdelös jag är, hur mycket jag förtjänar att få stryck.
Kommit ur ett förhållande där han slog mig precis när
han kände för det. Så nu vet du det. Hur är det annars
då med dig ?" Så lyckas man verkligen...

(Nån som känner igen sig... ? Upplevt typ samma sak
där man har kommit från ett helvete till förhållande...)

Iaf är detta första och sista gången jag öppnar upp mig
så pass mycket här inne för tycker inte det är relevant.
Det är för privat...

Det känns som jag verkligen har förstört något där.
Både vännskapmässigt eller whatever liksom.. det är
så jag ! Förstöraren. Jag vill kunna ta kontakt med folk
men jag vet inte hur. Skrämmer iväg dom ist. Ja, men braa....

En sak som var kul att komma hem igen var att
min lilla prinsessa låg och sov på min datorstol...
nån som hade saknat en. Sen har hon följt efter mig
och nu ligger hon och sover igen. Hon brukar inte alls
gilla att bli klappad eller kela men idag fick jag klappa
henne. :p

Kom på att jag skriver liksom inte ett litet inlägg,
nånsin utan det blir kanske runt 5 A4 papper... ^^
Jag pratar annars aldrig så här mycket. Med nån.
Jag tycker det är mycket enklare och skönare att
få skriva av sig och speciellt uttrycka sig. Om ändå
min psykolog kunde och kanske fick läsa min blogg
så kanske hon hade förstått min situation bättre.

Det är mer dolt bakom ytan. Även fast en person
kanske säger att allt är bra så behöver det inte
betyda att det faktiskt är det... asch... :p

Ska avrunda och säga att även trots allt, pinsamheter
och gud-så-jävla-korkad-jag-är stunder så var den här
dagen, bra. Den bästa jag har haft på så väldigt länge.
Önskar att alla dagar vore så här bra. Jämnfört med
dom dagarna jag har just nu så är dom här guldvärda.

Aja. Nu ska jag snart se på Medium. Kocka lite te.
Försökta sända ut förlåt signaler till han.... fatta,
så dum jag känner mig. Jag är inte snäll.

Men godnatt på er. Hoppas ni oxå har haft en
super trevlig vårdag. ^^ Sjukt varmt det var
långt in på kvällen med ! Alla har blivit helt
* jeeeeeji * Men aa natti.