Tänk om...

Sitter här och läser genom lite bloggar... kom på att jag är
rätt så blogg kräsen... : / dom enda som jag följer är Kenza,
Heide ? (Licki licki tjejen) och några kompisars bloggar. Give
me some blogg tips please... : ( har försökt följa Stina-Lee men
hennes inlägg är så tråkiga... Hennes perfekta liv blir för mycket.
"Hej ! Idag har jag varit och handlat mat. Mina hundar är dom
sötaste. Idag har jag på mig en vanlig topp och mina disel jeans."

Jätte bra för henne. Hon verkar jätte trevlig och allt. Men när
jag hör Stina-Lee så tänker jag alltid på en tjej som gick i samma
klass som jag i lågstadiet. Typisk svensson familj. Gjorde aldrig
något fel, hade perfekt betyg, skötte sig, volvo, dyra kläder osv.
Vi klickade jätte bra. Gud som jag saknar henne. Men när hon
tog hem mig i deras lilla perfekta hem... My god. Man kunde se
hennes mamma tittade på mig som om jag vore en alien eller
något. ^^ "Tjena morsan ! Vad blir det för käk ?" Nä men...

När jag var liten svor jag rätt så mycket. Jag var överallt.
Tog på mig det första bästa jag hittade. Mode ? Vad fan är
det ? Rosa strumpa och en grön vem bryr sig ? Jag hade rätt
så mycket frihet när jag var liten. Anledingen till att morsan
jobbade hela tiden och farsan, ja farsor vad vet dom om kläder ?
Det enda pappa har sagt till mig om är att jag kanske skulle
börja skära ner på allt svart jag köper hem.

Jag var rätt så busig och Snurre Sprätt var min idol.
Fuskade på matten. Stod stilla på idrotten. Det enda
ämnet som jag var bra på var Svenska. Fick mitt första
och enda MVG på en uppsats i hm... 8:an tror jag eller 9:an.
Det gick ganska så bra på svenskan i högstadiet. Att få VG
stärkte sitt självförtroende lite. Om jag bara hade varit
närvarande så hade jag fått MVG i svenska a. Kan skylla
klassen för sin frånvaro. Inte direkt den perfekta om man
säger så. Fy fan. Och det lede ju till min period som "fjortis."
Aldrig var jag hemma. Aldrig var jag i skolan. Fick min första
pojkvän i 7:an och det var mycket roligare och umgås med
honom och hans kompisar som också skolkade och söp ist.

Så hela högstadiet flög förbi. Gick ut med 90 poäng. *Wuho*
Sen vad som hände där på vägen till nu är history. Men man
kan väl säga jag har blivit dummare med åren haha. Allt som
man har valt har varit fel. Alla dom här vägarna som splittras
har man tagit fel håll. Att där finns en vilja har jag alltid trott
fel. När jag satt på bussen hem tänkte jag på, har jag egentligen
några fina minnen ? Jag tänkte och tänkte men gav upp. Nej.
Jag har inga fina minnen. Om jag en gång hade kanske ett fint
minne så har jag förträngt det med resten av det förflutna.

Jag är inte stolt över något. Och det här med att gå fel håll
verkar fortfarande sitta i och att välja vad som är rätt är
omöjligt för mig. Jag tvivlar på mig själv. Jag tivlar på andra.
Jag undrar vad andra undrar. Jag hade en bild på hur livet
skulle se ut eller bli. Inget perfekt svensson liv kanske men
fullt med glädje iaf. Jag vill sudda ut allt från mitt liv och
börja om från början. Jag vill.